Vi hade äntligen nått Vildmarksvägen. Ett av resans planerade höjdpunkter. Vildmarksvägen är Sveriges högst belägna asfalterade väg och går över Stekenjokkplatån mellan Lappland och Jämtland. Hela vägen runt är 500 kilometer och går genom de tre kommunerna Strömsund, Vilhelmina och Dorotea. Vildmarksvägens sträckning över Stekenjokk är en av få ställen i Sverige där vägen går rakt igenom kalfjället vilket gör det möjligt att fjällvandra på hjul. Delen över Stekenjokk är öppen 6 juni till 15 oktober eftersom det annars är för mycket snö i området.
Närproducerat
Vi hann inte långt in på Vildmarksvägen innan en skylt om gårdsbutik och ägg dök upp. Det visade sig vara en ganska välsorterad obemannad butik. Den bestod av många små rum och vi kunde ännu än gång konstatera att det är lite skillnad mot hur vi har det hemma. Med oss fick vi i alla fall några ägg från hönsen som gick precis utanför. Mer närproducerat än så blir det inte! Och norrländska gårdsbutiker hade fått en liten liten liten revansch igen. Mest också för våra förväntningar var mer eller mindre noll inför stoppen.
Magiska utsikter
En middag vid sjön
Vidar sov och det hade blivit dags för oss att äta. Vi hittade en fantastiskt plats precis vid en sjö där vi parkerade. Ut åkte grillen, bord, stolar och myggskrämman. Riktigt idylliskt och en bättre utsikt är svår att få även på de finaste restaurangerna. Vi nöjt av middagen och även om platsen hade varit fantastisk som sovplats hade vi redan bestämt oss för att köra lite till. Vi ville passa på att köra några mil till när Vidar ändå sov. Och tack vara att det aldrig blev mörkt här var det inga problem att köra och se på saker även om klockan började bli mycket. Vi fick några förundrade blickar av de som slagit läger för natten när vi lämnade, men de visste ju inte vad de skulle gå miste om!
Stalonbergets utsiktsplats
Vi hade nämligen ställt in oss på Stalonbergets utsiktsplats. Vi hade tidigare läst att det var ganska brant att ta sig upp med husbil och att det var svårt att mötas. Efter att ha tagit oss upp till Sveriges mittpunkt upplevdes inte denna backe som speciellt brant. Inget möte fick vi heller, vilket var tur för på vissa ställen hade det faktiskt inte gått att mötas. När vi kom upp insåg vi att det inte var så konstigt att vi inte fick möte. Vi hade inte heller behövt oroa oss för att inte få plats. Det var nämligen bara en husbil där uppe. Denna husbil stod längst till höger på den stora av avsatsen så vi tog helt enkelt vänster och hade nu flera 100 meter till närmsta granne. Lyxigt!
Trots att klockan hunnit bli ganska mycket var utsikten lite för fin för att bara gå och lägga oss. Vi plockade därför ut bord och stolar och satt sedan under varsin filt med ett glas vin och njöt!
Morgonen efter plockade vi fram vårt tunnbröd, våra ägg och musten från Höga Kusten (den med äpplen från Skåne) och åt med bergen som utsikt. Vidar njöt i sin stol och passade sedan på att köra lite med gräsklipparen. Att det var stenlagt brydde han sig inte så mycket om.
Forsar och kåtor
Dimforsen
Dagens första stopp blev Dimforsen. Vi var inte superimponerade och eftersom det fanns en del mygg där blev vi inte jättelångvariga.
Trappstegsforsen
Nästa stopp var trappstegsforsen. Betydligt mer imponerade. Fallet består inte av ett stort fall utan av många små, som en trappa över en sträcka på hundra meter. Vidar passade på att äta sin lunch vid forsen och plaskade i vattnet mellan tuggorna. Ett riktigt fint stopp som varmt kan rekommenderas.
Älgpizza och en lugn stund
Vidar somnade som planerat i bilen och vi började fundera på lunch. Det kryllade inte av ställen men vi hittade Marsfjäll Mountain Lodge i Saxnäs som serverade flatbread med älg på. Fantastiskt gott och en salladsbuffé som gör det värt att åka bara för den. Vi passade på att ta en välförtjänt paus och blev sittande på restaurangen medan Vidar sov. Riktigt välbehövligt då det gärna blir att vi håller igång alldeles för mycket även under denna stund och därför inte hinner varva ner på hela dagen.
Fatmomakke – En samisk kyrkby
Nästa stopp var Fatmomakke. En samisk kyrkby med kåtor av olika slag. Fatmomakke har använts som kyrkplats av samer och nybyggare sedan 1700-talets slut och används än idag.
Klimpfjäll
Byn utan lekplats
Under eftermiddagen kom vi till Klimpfjäll, en av de lite större byarna längs vildmarksvägen. Dock inte tillräckligt stor för att ha en lekplats. När jag var inne i den lilla matbutiken för att fråga efter en lekplats hänvisade hon mig till en studsmatta som skulle ligga ganska dold nära skolan och där man fick hoppa på egen risk. Istället hittade vi en skateboardramp och en fotbollsplan. Under skateboardrampen fanns hjälmar och skateboard att låna och Vidar tyckte det var jättekul att åka. Så kul att han ropade ”igen” innan han ens kommit ner från förra åket.
Vildmarksbuffé
Till middag blev det vildmarksbuffé på hotellet i byn. De utlovades bland annat älg, ren och röding. Andreas och Vidar gick in först och när jag kom in och såg det lilla bordet som var stort som en salladsbuffé kunde jag inte låta bli att frågar var buffén var. Det visade sig att detta var buffén. Det fanns en varm rätt som bestod av älgchiligryta, en soppa och små snittar med röding och ren. Inte riktigt det vi föreställt oss men det som fanns var gott.
Stekenjokkplatån
Efter middagen körde vi vidare till Stekenjokkplatån. Detta ligger uppe på fjället och det ska finnas renar. Andreas satt redo med kameran men inga renar syntes till. Istället möttes vi av gigantiska mygg när vi klev av och bestämde oss för att det endast blev en kort promenad innan vi körde vidare.
Vattenfallssightseeing
Vidar somnade lagom till att vi kom fram till Gaustafallet. Andreas sprang av för att se om det var något att se. Det var det! När Andreas var tillbaka blev det därför en löptur för mig också.
Vi vaknade till ännu en regnig dag och började med att hoppa i vattenpölar i den samiska byn Ankarede.
Det var dags för nästa vattenfall, Brakkåfallet. Vidar somnade på vägen upp till vattenfallet så jag satte mig ner med honom medan Andreas sprang upp till den övre delen. Andreas bar sedan Vidar ner till bilen när Izabella passade på att se den nedre delen. Det visade sig att Izabella valt den finaste delen av fallet.
Sista vattenfallet var Hällingsåfallet. Detta var det mäktigaste, hela 64 meter högt. Vidar sov fortfarande när vi kom fram och vi tänkte att vi skulle passa på att lägga oss några minuter innan han vaknade. Det slutade med att vi båda somnade och Vidar passade på att ta en rekordlång vila. Så kan det gå! Klockan fyra vaknade vi och var superhungriga! Vi skulle ätit vid förra vattenfallet men eftersom Vidar sov passade vi ju på att köra. Vi ställde upp grillen bredvid husbilen och värmde snabbt på pizzarester på grillen och fick en sen men god lunch innan vi begav oss till vattenfallet.
Vi lämnade vattenfallen bakom oss och tänkte att nu är Vildmarksvägen slut. Men då såg vi en björn springa över vägen. 50 meter efter hade några slagit upp sitt tält, glatt omedvetna… Precis innan vi lämnade vildmarken stod några renar plötsligt vid vägkanten och Vildmarksvägen kändes fulländad.
Andreas cyklade sista 4 milen till Strömsund och vi åt kvällens middag på en parkering vid en park. Efter middagen betade vi av några mil till och kom fram till Östersund innan det var dags att sova.
